Min livskamrat har blivit utbränd o det tar på krafterna. Jag vill stötta o finnas till hands men han orkar inte. Vi är särbo o jag har hemmaboende barn så jag kan inte åka till honom o han orkar inte åka till mig då vi är flera hemma. Hans energi är noll o inget o jag blir ledsen o rädd för hans livsgnista. Om jag är nere över nått så brukar ja prata med honom, men nu vill ja inte säga nått om mina tankar till honom. Han har nog med sig själv. Ja har ingen annan att prata med o allt känns tomt. Jag vill vara den som ger honom styrka men är det ej. Det tar på mig o mitt tänk om oss. Ledsen o känner mig oviktig......